Uppe på toppen sken solen, dimman låg längre ner. Vi tvekade, funderade på att åka pist. Men vi såg en offpist guide som åkte i väg med 3 personer. Och om han ger sig ut borde det inte vara så farligt...
Men vädret var inte med oss dimman tjocknade och vi såg bara några meter framför oss, vi mötte ingen i den översta delen av glasiären.
Engelberg glasiären är full av sprickor och stup. Förra gången vi var där fick vi dra upp en finsk kille som hade åkt över ett stup. Men han hade tur, han hade lyckats stanna upp på en klipp-avsats. Och vi lyckades dra upp honom. Han var skakis, chokad och åkte nog inge mer offpist den dagen... ( sånt man inte berättar för oroliga föräldrar mm. men nu är säsongen över )
Så när dimman kom hade vi enormt stor respekt för berget, åkte bara några meter i taget och tackvare att vi åkt där så mycket visste vi utantill vilken väg vi skulle ta. Man såg kanske 2-3 meter framför sig, nu förstår jag hur lätt det är att folk går vilse i bergen.
Efter att ha trevat oss ner för det översta partiet släppte dimman lite och vi tog oss snabbt ner. Lättade gick vi in och åt lunch och hoppades på bättre väder. Sedan tog vi 3 åk i pisterna men det var som att åka och blunda, man såg inte snön under sig...
Så vi åkte ner till de lägre delarna av berget, där dimman hade släppt och skråade ut efter berget. Där mötte vi en Norrman som sa åt oss att fortsätta skråa, det skulle vara värt det...
Och där, efter en hel dag av dimma och dåligt väder öppnade sig ett stort parti oåkt puder. Mjuk, vit, skön puder, bara att släppa på. Tystnad, puder och rysningar.
Det är det här som gör allt värt det, vandra i timmar, alla risker, all svett, smärtan, allt glömms bort för dom här korta stunderna av extrem lycka.
T och L skråandes i mitten av bilden, innan vårt sista puderåk som öppnade sig längre fram till vänster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar